Har så mycket i mina tankar, vill skriva av mig, men vet inte till vem, just nu känns allt så hopplöst, varför strular jag alltid till det så jag förlorar den jag älskar? Och när man väl inser det så är allt försent. Har sån ångest i min kropp för tillfälligt, vet knappt snart ut eller in. Vill bara skrika ut min jävla känslor, jag verkar vara den glada tjejen, alltid ett big smile på läpparna, men allt är fejk, jag mår skit, på insidan är allt fucked up!
Jag har många runt om mig, många som vill hjälpa mig, men jag säger alltid att allt är bra och att jag mår bra, men i själva verket mår jag skit..
Nätter som denna är hemska, vill inte vara själv, alla tankar snurrar runt i mitt huvud, blir galen!!
Kärlek, misshandel och sjukdom fuck allt, har fått mig till att sjunka, sjunka så jävla långt! Låt mig bli liten, låt mig få spola tillbaka tiden, vill ligga i mammas knä,och gråta över att jag slog fingret, inte gråta över killar, som alla är likadana.
Inte gråta över att jag känner mig obetydlig.
Inte gråta över ångesten jag har.
Och inte gråta över att man blir misshandlad!!

I pretend to be happy a lot.
I'm NOT.
Inside, i'm really fucked up!