Det spelar ingen roll hur mycket jag vrider och vänder på meningarna och hur noggrann jag är med mina ordval - ni som inte vet hur det känns kommer aldrig att förstå. Och ni som sitter där ute med samma känslor som jag, kan kanske läsa mina ord som om det vore era egna.

Honom, med stort H. Det finns ingen som Honom. Han är inte perfekt (bland annat så skrapar han alldeles för mycket i oboyglaset, har nötter på sin pizza och ska alltid bestämma tvprogram) Ändå lyckas han få mig att älska allt han gör.
Vad som skrämmer mig med Honom är att han alltid kommer finnas kvar inom mig, hur jag än försöker fly. Att jag alltid kommer söka efter en annan honom. Han kommer alltid att förbli idealbilden av vad jag vill ha. Inte för att han är si eller så, utan för att han är han.
Och för att det inte finns någon som Honom.